Jag är ju en sann ordbajsare i grund och botten, men hur kommer det sig att jag har så jäkla svårt för att skriva då? När det gäller skolarbete alltså...Jag skulle ibland så gärna vilja vara en straight A student som alltid kom till lektioner förberedd och aldrig behövde känna smaken av ångest och stress när läraren rabblar upp allt vad du inte hunnit göra som du borde. Dessa mirakelmänniskor måste vara just det: mirakel, eller så är de kanske inte fullt så beroende av Grey's anatomy, Desperate Housewifes, Christine, Robinson, nämnde jag Skavlan?

Varje onsdag när Grey's sänds känns det som jag lever på Seattle grace och blir tokig på Izzie som inte kan höra av sig, och så varje gång programmets 40 min har gått känns det som om någon sliter bort hela mitt liv, hela min umgängeskrets och tillvaro. Jag får sån seperationsångest varje gång. Jag vill också ha det som Meredith, vilket är ganska konstigt egentligen eftersom de har det sjukt jobbigt most of the time.

Ibland frågar jag mig varför jag pluggar, för vem liksom. Just nu känns det inte som att det är för mig själv, snarare för att det är något man bara gör. Så att jag kan komma in på programm på högskolan så att jag kan bli smart så att jag sen kan göra något jag tycker är kul och brinner för, lite väl långt dit om jag får säga det själv.