Imorse när jag skulle bestämma vad jag skulle ha på mig så blev jag plötsligt så hiskeligt trött på allt det vanliga som jag alltid har på mig, vecka ut och vecka in...Så jag började rota lite i de delarna i garderoben som oftast ligger oberörda pga vettiga anledningar(läs:för stort, för smått, utslitet, gammalt och fult). Men imorse fick jag alltså för mig att det som ligger där kanske inte är så pjåkigt ändå. Så jag drar på mig ett par jeans som jag använde febrilt för ca. 2 år sen men som nu mirakulöst har krypt (det kan ju inte alls vara mig det ligger på) så de är jättetrånga, och då menar jag verkligen sjukt trånga. Men skamm den som ger sig, så jag försöker krypa mig in i de där, vilket var en tuff match i sig, som att krypa in i ett korvskinn. Men jag lyckades hela vägen genom vaderna och de tuffa låren där jag iof fick stå och dra ett tag och sen det värsta av allt: knäppa knappen. But I made it! Och då kunde jag ju inte ge upp när jag kommit så långt så jag började ha lite stretching för mig själv i spegeln för att jag överhuvudtaget skulle ha möjligheten att kunna sitta ner...och då trodde jag faran var över för dagen.

Men ojj vad fel jag hade! Redan innan lunch kände jag hur de röda märkena på magen började inpräntas och efter jag ätit då var det ju kört! Alltid när jag har tajta byxor som sitter högt och hårt på  magen så får jag så sjukt ont när jag ätit, som om byxorna täpper till tarmarna och maten inte kan vandra sin naturliga gång...Jag knäppte faktiskt tom upp byxorna kl13.00 när jag satt på Robert's och pluggade(jag hade en lång skjorta på mig idag så det var ingen annan som såg magen välla ut), vilken befrielse! Sen så gick jag med uppknäppta jeans hela vägen tillbaks till skolan och på lektionen, hur bra som helst. Eller så kan man bara strunta i att ha för små jeans och go with the old usual.

Ja det var historian om mina jeans det.