Idag har jag varit hos frisören. Det är ju en pers i sig alltså. Jag har lärt mig av livets egen erfarenhet att en gedigen sminkning är ofattbart viktig när man ska gå och sätta sig i frisörsstolen. Jag brukar satsa på att markera ögonen så att jag inte ser så trött ut för när man sitter där och blir klippt är det ju alltid en stor fet spegel mitt framför en och det finns egentligen inget annat man kan titta på under den här tiden, förutom sig själv. Hjälp alltså, man måste nästan förbereda sig psykiskt innan det är dags att genom syna sig själv i 30 min, upptill en timme! Jag häpnas alltid över vilken stor näsa jag faktiskt har. I vanliga fall kan jag lätt lura mig själv, endast ge en snabb blick åt mig själv i spegeln och ställa mig i vinklar som gör att näsans sken kan bedra, men i frisörsstolen, icke då! Man ser ju så rolig ut där man sitter med skynke som smiter åt i halsen och håret som är alldeles blöt och lägger sig platt kring ansiktet, man blir liksom utlämnad till sitt verkliga ansiktes jag. Annars är ju håret riktigt bra att gömma sig lite bakom. Det kanske är bra att möta sitt ansikte i frisörspegeln, konfrontera sig själv och acceptera hur man ser ut. Banne mig.